Jag är så feg. Jag skrev att jag skulle ta nästa steg, försöka flytta ut mina ord till andra och nya medier. Men jag vågar inte. För tänk om de skrattar rått åt mig och berättar för mig att jag är värdelös och borde sluta skriva överhuvudtaget. Som när en man sade åt Elvis att det nog vore bra om han gick tillbaka till att köra lastbil, för sjunga kunde han inte. Nå, jag har inte mod eller vinnarskalle att säga emot i ett sådant fall.
Så, hur ska jag finna mod? Någon som har en bra idé?
I övrigt är det svårt, så jobbigt att blogga just nu. Det är fortfarande biverkningarna på den medicin jag
tar mot min bipoläritet. Lamotrigin. Den har räddat mitt liv till viss del. Gjort det så mycket lättare. Jag sörjer att jag inte fick min diagnos för 20 år sedan, då hade nog så många år sett annorlunda ut. Men å andra sidan har jag lärt mig så oändligt mycket. Lärt mig att aldrig döma någon för de liv de lever på livets skuggsida. Människor väljer inte att falla. De faller och sedan försöker de leva sina liv så gott de kan.
Men just nu är det så svårt med de där biverkningarna. De har hällt ut alla ord ur mig, jag får plocka upp dem ett efter ett från golvet. Vrida och vända på dem tills jag känner igen dem igen. Jag tvekar, letar. Enkla ord försvinner, jag får vänta tills de dyker upp igen. Maria sitter mitt emot vårt vardagsrumsbord hon ser när jag kört fast och hjälper mig hitta rätt ord. Men en text som förut kunde ta fem minuter att skriva tar nu en halvtimma och under den tiden så är det en ren plåga att kämpa så hårt för att säga det jag vill ha sagt. Sedan blir det ändå fel.
Inte alls som det var inuti mig. Jag som alltid skrivit i ett enda drag. Orden har ramlat ur mig, det är knappt fingrarna hunnit med. Nu väntar de medan orden stockar sig inuti mig. Fingrarna vilar eller fälls ihop tillsammans över mitt huvud medan allt är tyst i mig, även fast jag har något att berätta.
Så. När jag sitter och egentligen vill blogga så avstår jag. Det blir för svårt. För jobbigt.
Jag väntar ännu på orden.
